Tankar i mörkret

När jag var ute och promenerade mötte jag flera par som var ute och gick tillsammans. Jag kunde inte låta bli att blicka tillbaka på tiden jag och Stefan hade när det bara var vi två. Inga måsten, inga sömnlösa nätter eller tidiga mornar - vi bara var. Gjorde det som föll oss in. En del av mig började sakna den där tiden, då allt kretsade kring bara oss. Fan vad skönt det var tänkte jag!

Men så tittar jag på Viggo, som precis somnat nerbäddad i sin vagn, med tutten i munnen och mössan lite på sne. Och genast försvinner denna dumma tanke. Där ligger han, han som vi VÄNTAT och LÄNGTAT efter så länge! Han som jag burit tätt under mitt hjärta i nio månader. Han som gör mig så GLAD och LYCKLIG. Han som gör vår lilla familj komplett.

Livet med barn är inte en dans på rosor, det är inte alltid superkul och man kan vara väldigt trött och nere. Men så får man det där lilla leendet, den lilla kramen eller den där blicken. Det behövs så enormt lite för att det där lyckoruset skall börja strömma i kroppen. De flesta som har barn vet exakt vad jag talar om. Det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna tänka mig ett liv utan Viggo. Han är en del av mig och den man jag älskar mest på jorden, han är oss.