Nu har vi snart fått smaka på livet som tre i sex månader. Det har varit sex månader av glädje, lycka, oro, och en massa kärlek. Har vi någonsin bara varit två? Det känns ju som att Viggo har varit med oss JÄMT?
Han växer så det knakar och det märks att han försöker ta in allt nytt han stöter på. Jag tycker redan man kan börja ana lite personlighet också = inget tålamod, precis som sin mor ;) Han har också börjat bli "rädd" ibland när någon annan än jag och Stefan håller i och pratar med honom. Nu kan inte längre vem som helst trösta när han är ledsen, och det är ju en fas de går igenom så det måste ju få vara så. Det gör mig ingenting då jag inte vill annat än trösta när han är ledsen!
Nu måste jag se om fiskgratängen är klar, jag håller på att svälta ihjäl här hemma. Vill hinna äta innan prinsen vaknar, så man får äta ifred;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad kul att du tar dig tid att lämna ett spår :)