Tillbakablickar

Min lilla prins ligger här på soffan, han befinner sig i drömmarnas land. När jag tittar på honom där han ligger och pruttar, gäspar och hostar blir jag så glad! Mitt hjärta ler det bredaste leendet. Jag passar på att titta på gamla kort från bebistiden och det känns som igår, samtidigt som det känns så himla länge sedan.

Livets efterrätt

Våra grannar mitt emot fick för bara några dagar sedan sitt första barn, en liten pojke. Jag kunde inte hjälpa att bli lite smått avundsjuk när jag fick höra nyheten, jag minns ju hur otroligt mysig den där första tiden är när man lever i sin lilla bebisbubbla och lär känna detta lilla mirakel som man väntat och längtat på i en evighet.

Igår när Vi kom in på gården efter vår promenad, så mötte vi dessa nyblivna föräldrars mor eller farföräldrar, de var på väg ut till bilen som stod parkerad på parkeringen här utanför. Jag såg inte att de kom ut från våra grannar, men jag är ändå 110% säker på att de kom därifrån. Det var något i deras blick, ögonen gnistrade av lycka och leendet på deras läppar lyste av stolthet. Det var så självklart.

Jag kunde genast se bilden på mina egna föräldrar framför mig, hur det pirrade i deras mage och hur stolta de måste ha sett ut när de mötte människor på parkeringen, på affären eller på jobbet efter dessa första dagar med sitt allra första barnbarn. Och jag VET att de fortfarande efter varje litet möte med Viggo går därifrån med ett leende i hjärtat, så oerhört lyckliga över att få vara en del i hans liv. Och det glädjer mig så väldigt mycket!

Jag kan inte säga att jag vet, men jag tror verkligen att det är som de allra flesta säger, att barnbarn är livets efterrätt!

Viggos allra första möte med mormor och moster på BB

Tiden går så fort, en dag kan du kava dig fram över golvet, sedan krypa och så gå. Inom kort springer du till alla världens avlägsnaste hört. Men de som hållit dig i famnen som liten kommer alltid minnas, och alltid vänta med öppna armar....

Mars för ett år sedan..

... Bestod mest av längtan, längtan och LÄNGTAN!



Ca 10 dagar innan Viggo föddes.

Tillbakablick

Det här, mina vänner, det är den absolut BÄSTA stunden i mitt liv! Jag säger är och inte var, eftersom att den lever kvar så fin och färsk i mitt minne. Jag kommer aldrig glömma!

För 10 månader sedan...

.... Låg jag i 2a rummet till vänster precis när man kommer in till förlossningen, med fruktansvärt hemska värkar. Jag hade nu legat där i dryga 3 timmar och skulle komma att ligga där i 11 timmar till innan guldklimpen såg världens ljus för första gången.

Tänk att man kan längta tillbaka till någonting som trots allt gör så fruktansvärt ont... Men, det är som alla andra säger, smärtan är lika med 0 om man jämför med lyckan, kärleken och längtan.


Om två månader har vi 1års kalas här i huset:)

Bilden är tagen 00:47, här hade jag drygt 6 hemska timmar kvar.

Igår..

Igår kl 06:01 för EXAKT nio månader sedan skrev jag DETTA inlägg. Då visste jag inte att vattnet skulle komma att gå 19 minuter senare :)

Tillbakablick

Min lilla plutt, TÄNK att du varit så här liten! Du har nu blivit så stor, du lär dig nya saker för varje dag, du kryper ständigt runt på upptäcksfärd och jag får springa efter stup i kvarten och säga "nej nej, ajabaja!", men du vill ju bara undersöka och lära :)

Friends

Vänner från allra första början, vänner för alltid. Om Viggo och Nino får ett lika starkt band emellan varandra som deras mammor har, blir jag lycklig.

Tankar och en liten tillbakablick

Samtidigt som jag är så otroligt GLAD och LYCKLIG över att vi äntligen skall få flytta till något barnvänligare, så kan jag inte låta bli att sörja en aning. Jag sörjer inte lägenheten, nog för att jag trivts väldigt bra här innan Viggo kom, utan jag sörjer att jag kommer flytta så långt från en väldigt NÄRA vän. Nu har vi gångavstånd till varandra och det kommer vi inte ha när vi flyttat vilket innebär att vi inte kommer ses lika ofta. Och det gör lite ont i mig när jag tänker på det.

Denna bild, på mig och Len, togs en solig sommardag i Juni förra året. Len hade bara några timmar tidigare fått ett + på stickan och vi skulle ut och ha en mysig tjejkväll med Bio bland annat. 2 veckor senare flyttade det in ett litet korn även i min mage. Tänk att det kan bli en sån underbar liten krabat på bara nio månaders tid.

Jag är så glad i att jag och Len följts åt under graviditetn, och att vi även följs åt i våra barns uppväxt. Att Viggo och Nino får växa upp med varandra, för de är så underbara båda två!

En liten plutt

Denna bild hittade jag då jag kikade igenom lite mobil bilder. Den är tagen 090504, guldklimpen är inte ens 1 månad gammal då kortet tas. Mina 2 favorit killar, på en och samma bild :)

När jag ser på bilden, och sen tittar ner på Viggo som sitter och leker med leksaker inser jag hur förskräckligt FORT tiden faktigst går! Det gäller verkigen att ta vara på varenda dag..

(Ögon)godis

Viggo har mycket snor och hosta vilket gör att han sover väldigt oroligt, vilket i sin tur medför att jag absolut inte kan slappna av och sova. Så jag satte mig och blickade med hjälp av bilderna tillbaka på Viggos namnfest den tjugotredje Augusti i år. Plötsligt blev jag väldigt sötsugen, varför?:)

Jag har SÅ mycket tankar kring Viggos födelsedags kalas. Tema, färger, tårtor osv. Jag längtar ;)

En magisk dag

Idag för exakt ett år sedan hade vi på morgonkvisten varit uppe på specialist mödravården för ett rutin ultraljud. Det var då vi fick se vår guldklimp för första gången, det var då vi fick veta att det var en liten prins. Det var en magisk dag, en av de bästa i mitt liv! Jag kommer ihåg känslan jag hade innan, när vi var på väg in genom entrén. Oj vad nervös jag var! Men jag kommer ännu starkare ihåg känslan efter- LYCKA! Vi var så lyckliga! Vi skulle få en liten pojke!

♥

Liten

Tänk att han har varit såhär liten!!!

Tillbakablick

Dessa två bilder har mamma fotat med hennes mobiltelefon. Här är Viggo endast ca fyra timmar gammal och vi ligger fortfarande kvar nere på förlossningen. Jag var TRÖTT men SÅ GLAD.

:)

Allting har en sista och en första gång

Allra sista magbilden...

Allra sista bilden som 2...

Allra första mötet med mamma...

Allra första bilden som 3...

Allra första mötet med moster Nora...

Allra första bilden hemma...

Allra första badet hemma...

Allra Första promenaden...

Allra första mötet med kompisen...

Allra första gången i bärselen...

Viggo, tur att din mamma och pappa är så bra på att dokumentera:)

Det var en gång en bebismage,,,,

Att uppskatta

Imorse efter att Viggo ätit sin "frukost" och somnat om i sin säng, tog jag in den bärbara datorn till sängen och satt och surfade runt på lite bloggar. Då hittade jag Melissas blogg, hon skriver om saknaden och sorgen efter hennes två tvillingflickor som dog direkt efter födseln. Melissa skriver även om lyckan över flickornas lillebror som nu växer och gror i magen.

Efter att ha skummat igenom hennes blogg fylldes min kropp av sorg, lycka och uppskattning. Så fort Viggo vaknade plockade jag upp honom och gav honom en låååååååååång kram och tusen pussar på kinden!

TACK för att jag fått bära på detta lilla liv i 9 månader, TACK för att han sedan ville och fick stanna på vår jord, TACK för att jag får äran att följa honom i livet! Från och med nu kommer jag uppskatta och ta vara på varje minsta minut, jag kommer tänka mig för nästa gång jag gnäller över lite sömn och egentid, jag kommer njuta och älska varje gång jag får gå i hallen i timmar och trösta honom när är trött, arg eller om han har ont i magen, jag ammar gärna 5ggr/natt och jag kan byta hur många bajsblöjor som helst...För jag VET att jag skulle sakna det så ENORMT, om jag skulle gå miste om det.

Viggo och Stefan en natt när Viggo var alldeles nyfödd, han hade sååå ont i magen och
ingenting hjälpte förutom att gå fram och tillbaka i hallen. Älskade lilla vän vad vi älskar dig!

Tillbakablick 2

V.24

När jag var i graviditetens sista dagar trodde jag aldrig att jag skulle säga detta.....Men jag saknar den, magen alltså. Jag saknar att bara kunna ligga och sova på sidan, jag saknar de allra första sparkarna, jag saknar att få lyssna på de underbara hjärtljuden hos barnmorskan, jag saknar när Stefan pussade Guldklimpen godnatt på magen, jag saknar att kunna äta för 2, jag saknar att bli anfådd i trappen, jag saknar att knappt kunna ta mig i och ur badkaret, jag saknar guldklimpens kullerbyttor i magen.....

För dig som aldrig har varit, eller är gravid just nu låter detta säkert väldigt märkligt och konstigt. Men det är sant:)

LYCKAN och GLÄDJEN man känner över att se detta lilla liv utvecklas till en liten människa är störst av allt. Att se det där lilla leendet när han vaknar, att få ligga och snusa på honom när han sover, att få trösta och hålla honom i mina armar, att ligga och "prata" med honom i timmar...THAT IS LIFE!

Glömde jag säga att jag är lycklig?:)