:(

Vi ska tröst äta pizza till middag. Ni som känner oss vet varför. Detta känns förjävligt. Jag blir stressad och ledsen när jag tänker på framtiden. Måste jag hoppa av studierna och börja jobba, eller hitta ett extrajobb som tar upp all min lediga tid = minimal tid tillsammans med min familj? Hur kommer det gå för Viggo? Hur kommer vi må? Alla tankar bara flyger runt i huvudet och jag blir trött bara av att vara vaken.

Nu ska jag kramas med mina killar.

Suck.

En efter-valtanke...

Helt sjukt tycker jag, att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. 5.7 % av Sveriges befolkning har alltså röstat på dem. Detta är alltså ett parti som kraftigt vill minska invandringen till sverige, och har även andra märkliga åsikter. Tillexempel vill dem sjukdomskontrollera människor som söker uppehåll i Sverige, inte nog med det. De ska även lämna DNA och fingeravtryck.

Låter som ett drömland att komma till, va?

Nu när jag försökt läsa på om de här olika partierna blir jag mörkrädd av en del påståenden...

Vänskap på lika villkor.

En riktig vän ska tåla att bli emotsagd, förstå att vi alla tycker olika om saker och ting. Det handlar om att hela tiden ge och ta, ingen ska känna sig underlägsen den andre. Jag har sållat bort vänner som tagit mer än vad de givit. Det skall vara på lika villkor. Vänskap handlar inte om den du kännt längst, det handlar om den som kom och aldrig lämnade din sida. En riktig vänskap hjälper dig genom de tuffa tiderna, samtidigt som man tillsammans njuter av de goda.

Är vi tillräckligt bra på att visa vad våra vänner betyder för oss? Eller ser vi det som en självklarhet? Behövs det inte fina ord eller snälla kommentarer? Känner du att du offrar dig lika mycket som din vän, för er vänskap? Är det ömsesidigt? Kan du göra någonting annorlunda, som skulle påverka er vänskap till det bättre? Har du granskat dig själv, om hur du är som vän? Är du perfekt?

Lite Tisdags tankar en regnig kväll =)

Pirr i magen och dåligt samvete?

iiiiihhhh, jag kan inte sova! Plötsligt smyger sig ett pirr-i-magen och en dåligt-samvete-kännsla in i min kropp. Idag var sista dagen med ledighet tillsammans med min guldklimp, och jag har längtat efter det här? Det är ju helt sjukt. Jag har längtat efter att få lämna honom på förskolan och själv åka och jobba/plugga. Hjälp, hur har jag tänkt egentligen?! Nu ångrar jag mig, jag vill fortsätta vara ledig och spendera varendaste dag med honom! Och där ligger han och sover, helt ovetandes om att han imorgon kommer bli lämnad hos andra vuxna som ska ta hand om honom.Usch, jag låter säkert superfjantig med jag känner mig verkligen jättedum. Inte över att lämna honom på förskolan för jag vet att han trivs där, men just över att jag längtat efter det här.

Nej nu ska jag städa undan i vardagsrummet och köket så det blir mysigt att kliva upp och äta frukost imorgon. Jag ska också börja längta efter helgen då vi ska kramas och mysa massor!

Nästa vecka lika med work.

Idag ringde mina fd söta arbetskollegor och frågade om jag var sugen på att jobba hela nästa vecka. JAAAAAAAAAAAA svarade jag genast! Så kul! Jag har varit ledig sååå länge nu och håller bokstavligen på att klättra på väggarna här hemma. Jag känner att jag börjar få kort tålamod gentemot Viggo också och det är inte rättvist. Missförstå mig rätt kära ni, jag ÄLSKAR att vara med honom every minute...

Jag tror det blir bra för oss med rutiner igen, att Viggo får komma till förskolan och LEKA med kompisar och sedan komma hem till en mamma och pappa som SAKNAT honom en hel dag! Det blir bra, det vet jag.

Nostalgi.

Vi har suttit och kikat på gamla bilder och filmer från när Viggo var bebis. Det känns så länge sedan samtidigt som det känns som att det var igår. Tiden går SÅ FORT, det är så svårt att göra det men försök att njuta varenda lilla sekund. Se de vakna nätterna som en gåva istället. Stressa inte bort denna underbara tid, de kommer att bli "stora" fortare än du anar. Vill de inte sova om natten, försök då se det som en bonus tid, som du inte hade fått annars. Det är svårt, men det går och om du tänker så blir det så mycket lättare!

En förväntansfull mum-to-be

När man tänker efter..

När mitt första barn var litet, sa en klok kvinna till mig att inte stressa upp mig så fasligt. Jag tyckte att det var jobbigt att barnet sov hos mig, och den kloka väninnan konstaterade lugnt att han inte skulle göra det när han var femton. Sant. Han fick aldrig bli femton, men i alla fall. Han slutade sova hos mig när han var fyra. Jag har tänkt mycket på det där, varför jag egentligen tyckte att det var jobbigt att han sov hos mig. Jag sover som en stock, var jag än är och med vem jag än delar säng. Det finns otaliga bevis på det, alla kanske inte så smickrande för mig, men det får jag bjuda på. Det var nog så, att jag trodde att jag inte skulle vilja ha barnet i min säng.
I förra veckan var jag på öppna förskolan med mitt tredje barn (som naturligtvis också sover i min säng) och lyssnade på uppstoppade och präktiga mammor som tävlade om vem som duktigast hade vant barnen av med både bröst, sängvärme och rumsdelning. Stoltheten över att åttamånadersbebisen sov själv i ett eget rum gick inte att ta fel på. Jag log och nickade, men ville egentligen bara stöna och sucka. Men vem är jag att säga att mitt rätt är rätt?
Jo, just ja, i den här bloggen tar jag mig den rätten att ha rätt om allt. En strålande idé för mitt ego, för övrigt. Så jag säger, kryp ihop med din knodd, din man, syster, fru, mamma eller bästa vän. Rätt vad det är vill eller kan den utvalda inte sova i din säng längre och du kanske får käka syntetiska serotoniner istället.

Detta skrev Sarah i ett inlägg för ett tag sedan. Sarah är en mamma som förlorat sin sexåriga son i cancer. Och hon har så rätt, när jag tänker efter. Varför inte bara leva och njuta i nuet, istället för att stressa fram framtiden som faktiskt för en del kanske aldrig kommer?

14:e

Om exakt två veckor fyller jag tjugofyra år. Det ser jag fram emot, men inte som förr då det man längtade efter var presenter i massor. Jag ser fram emot att få ha alla (eller iaf de flesta) av mina vänner och min familj samlade på en och samma dag. Det händer allt för sällan och det är därför det blir så speciellt! :)

Feel bad.

Åh nu fick jag dåligt samvete efter föregående inlägg!

Självklart är det inte Viggos "fel", det är ju vårt ansvar att vara utvilade och förberedda för dessa kamper. Barnen gör det ju inte för att jävlas (nog för att det många gånger kan kännas så!)...

Hej Mamma!

Pojkar förekommer i diverse storlekar, vikter och färger. De påträffas överallt - ovanpå, under, klättrande på, hängande i, springande runt och hoppande över. Mödrar älskar dem, små flickor avskyr dem, äldre systrar och bröder tolererar dem, stora människor ignorerar dem och Himlen beskyddar dem. En pojke är sanningen med en sotfläck på näsan, visheten med bubbelgum i håret och framtidshoppet med en groda i fickan. En pojke är en magisk varelse - man kan stänga ute honom från sin slöjdverkstad men inte ur sitt hjärta. Och när man kommer hem om kvällen med bara spillrorna av sina drömmar och förhoppningar kvar, då är det han som lagar dom igen med två magiska ord: Hej, mamma!

Värt att tänka på...

Du kan inte gå igenom livet med två plockhandskar, ibland måste du också kasta tillbaka bollen...

Prins Viggo.

Min prins somnade rekord snabbt i "stor" sängen, han låg och tittade upp på "himlen" innan han slog igen sina fina blåa ögon. Jag låg kvar länge efter att han hade somnat, jag snusade i hans hår och bara njöt. Vilken tur jag har som får vara med om detta.

Vad gjorde jag förut, innan du fanns? Vad tänkte jag? Vem var jag? Aldrig kunde jag någonsin ana att det skulle kännas såhär, att kärleken skulle vara såhär fantastiskt stark. För det är den, ingenting kan mäta sig med detta. Varje gång du ler mot mig växer mitt hjärta, och kärleken som samlas går raka vägen tillbaka till dig!

En suddig bild på lillprinsen som inviger sin nya sänghimmel. Ville inte ta med blixten med risk för att väcka honom..

Lyx.

Pratade med min pappa för en liten stund sedan, de var och hejade på Viggos moster Nora som spelar fotbollsmatch. Jag gissar att matchen är slut snart och då ska vi åka till Glassgränd där vi + Hanna och Adde ska bli bjudna på middag ikväll. Vilken lyx!

Jag saknar min prins så otroligt mycket och längtar tills jag får pussa på honom igen! Han har haft en mysig och superrolig helg med sin mormor, morfar och moster, fylld med aktiviteter, och det gör mig så glad! Tänk vilken tur vi har som har både mormor/morfar och farmor/farfar så nära, både avståndsmässigt och relationsmässigt. När jag läste barndomspsykologi fick vi läsa om hur viktigt det för barnen att ha någon (förutom föräldrarna) de står nära. En god relation med exempelvis en farmor eller morfar är otroligt viktigt.. Vilken tur för oss att Viggo har världens bästa mor och far föräldrar!

Dessa jävla hundägare!

Nu kommer jag säkert få enormt mycket skit från olika håll. Men det skiter jag också i, för jag står för det jag tycker.

Varje morgon när jag promenerar hem från från att ha lämnat Viggo på förskolan möter jag 2 kvinnor som promenerar med 3 st hundar varav 2 st ALLTID är okopplade, de springer och hoppar och jag får ALLTID samma hemska klump i magen när jag får syn på dem. Varje gång blir jag också lika förbannad och önskar att jag hade modet att säga ifrån, för visst är det lag på att man måste ha hundar kopplade?

Vi bor ju på Tomtebo där det kryllar av djur, speciellt hundar. Det ska tilläggas att de allra flesta faktiskt har sina hundar kopplade, men då finns det de där som INTE har det och det gör mig så jävla arg! Det är så fruktansvärt respektlöst mot oss som faktiskt är rädda, speciellt nu när det på slutet inträffat så många olyckor där hundar attackerat små barn.

Det spelar ingen roll om hunden som är okopplad går sida vid sida med sin ägare eller om den springer fritt, jag tycker det är lika obehagligt för den KAN ändå hoppa på och attackera mig om den vill. Kom inte och säg att du har sådan pli på din hund så att den ALDRIG skulle göra det, för det kan du aldrig vara 100% säker på och det tar inte heller bort min rädsla.


Sådär, nu var det färdigt dissat för idag.

Vem har makten?

Ikväll har jag sett programmet Uppdrag granskning som handlade om 7 årige Samuel som vid 5 års ålder insjuknade i cancer. Programmet handlar om den makt läkare har, att de faktiskt har makten över liv och död. Jag är så fruktansvärt arg och besviken över hur dessa föräldrar har behandlats!

Jag kan inte tänka mig den frustration man skulle känna! Att dessa läkare fattade detta beslut över Samuels föräldrars huvuden. De hade ingenting att säga till om. De blev inte ens informerade att detta beslut hade fattats. Att sitta där, inne i ett rum på sjukhuset med sitt barn som dör i ens armar. Utan att någon gör något för att hjälpa.

Som mamma skulle jag precis som Samuels föräldrar göra allt i min makt för att rädda mitt barn. Jag skulle ta minsta lilla chans som fanns! Själviskt? Kanske, men för mig skulle det ske på automatik. Jag skulle inte ens förhandla om det. Jag antar att det är en instinkt man har, att man precis som björnmamman försvarar sin björnunge in i döden, med all kraft man har!

Största lyckan

Idag när jag stod och gjorde middag till Viggo var han inne och lekte på sitt rum, efter en stund hörde jag små tassande fötter ute i hallen. Jag kikade fram ifrån köket och såg att han var på väg in till mig, då satte jag mig på huk och sa "Får mamma en kram", då kommer han gåendes emot mig med öppna armar och ger mig en lång och varm kram.

DET mina vänner, är stort!

Viggo och hunden Bobby äter mellis!

Barnlöshet

Vilar i soffan med Efter 10 på i bakgrunden där de pratar om Ofrivillig Barnlöshet. Så hemskt! Jag blir så ledsen när jag sitter här hemma i soffan och hör på dessa människor, om denna hemska längtan efter någonting man aldrig kan få. Detta gör mig ÄNNU mer tacksam för det jag har fått och påminner mig om att inte ta någonting för givet.

Nytt liv!!

NU är det dags för mitt nya liv! Det är dags att jag jag börjar sköta om min kropp, den ska ju trots allt hänga med hela mitt liv och förhoppningsvis bära ännu ett mirakel.

Att bada badtunna var väl inte det roligaste jag gjort på länge (missförstå mig rätt, det var supermysigt!). Jag menar, kroppen ser inte ut som den gjorde för 2-3 år sedan och jag VET att man ska vara stolt över sin kropp, speciellt när man fått lyckan att bära ett barn. MEN, jag kan inte sticka under stolen med hur jag känner. Så är det. Jag ÄLSKAR min kropp just därför att den gett mig Viggo men jag vill må bra med den också.

Nu blir det raska promenader på eftermiddagar/kvällar och nyttigare mat. Det kommer säkert bli lättare nu när det blir varmare och ljusare.

9 år

En gång i tiden hade jag långt hår. Denna bild är tagen för 9 år sedan, då var jag 15 år gammal. 9 år sedan, det är länge. Tänk vad man har förändrats på 9 år, inte bara utseendemässigt. Inte kunde jag tro för 9 år sedan att jag innan jag hunnit fylla 24 år skulle ha hittat min själsfrände och bli mamma till en prins? Om jag inte hade hittat min själsfrände och fått barn, vad hade jag gjort då? Vem hade jag varit? Det är inte bara min familj som har utvecklats under dessa 9 år, jag har fått lära känna en underbar vän som betyder allt för mig, hon kan mig utan och innan och även om vi ses allt för sällan så finns hon alltid i mitt hjärta och i mina tankar. Du vet vem du är Len.

Undra vad jag gör om 9 år, då är jag 33 år. Då är jag färdigutbildad förskollärare och har förhoppningsvis fått ett jobb där jag storm trivs med mina kollegor. Vi bor i ett fint vitt hus med tomt. Viggo är 10 år och går i 4e klass. Kanske har han blivit storebror? Det är ingen som vet hur vi lever och vad vi har om 9 år, men en sak vet jag och det är att så länge jag har min familj och mina vänner NÄRA så kommer jag vara den lyckligaste och rikaste människan på jorden!

För 365 dagar sedan..

...Kl 08:45 tog Victor sitt sista andetag. Idag tänder vi ett ljus för honom och alla andra barn och skänker en slant till Victors fond. Gör det du också!

Victor - Den starkaste stjärnan