Förlossningsberättelse

Den 8:e April 2009 förändrades våra liv för alltid! Den lycka, glädje och kärlek vi känner för våran son går ej att beskriva i ord!

Kl 06:00 den 7:e April (beräknat datum) går jag upp på toaletten i samband med att Stefan åker till jobbet. Sedan går jag till datorn för att surfa runt lite innan jag tänkte krypa ner i sängen igen. Efter en stund (ca 20 min) känner jag
Att någonting ”kluckar” till i magen, och efter ca 5 minuter känner jag någonting som ”rinner till”. SHIT, Vattnet har gått! Jag går ut till hallen för att leta reda på min telefon för att ringa Stefan, jag ringer och ringer men får inte tag på honom. Jag ringer då ist till Len och berättar att någonting har hänt, jag börjar
Känna mig nervös och blir lite ledsen men som tur är har jag världens bästa vän som lugnar mig med hennes fina varma röst! Len säger åt mig att ringa förlossningen och rådgöra med de, medan hon försöker få tag på Stefan.

Barnmorskan på förlossningen säger åt mig att ta det lugnt, äta frukost och komma in på kontroll efter ett tag. Stefan kommer hem fortare än tåget och börjar bära ner våra väskor till bilen. Jag försöker få i mig lite fil med havrefras, men hur lätt är det att äta när man vet att man ska föda barn? Just innan kl 08:00 är vi inne på förlossningen (som är FULLPROPPAD) och får komma in till ett förlossningsrum för att kolla CTG kurvan. Efter en liten stund känner jag att värkarna börjar komma. Bebisen mådde bra och vi fick åka hem för att försöka ”vila” och samla kraft, vi skulle återkomma när det började bli outhärdligt. Vi åkte hem, lagade lite lunch och försökte samla kraft. Hanna kom förbi och satt med mig inne i datarummet och klockade värkarna. Vid 16:30 tiden bestämde vi oss för att åka och äta middag för att sedan åka in till förlossningen, men när vi står och tar på oss ytterkläderna känner jag att jag inte orkar mer. Värkarna börjar bli så pass starka så vi åker direkt till förlossningen istället. Vi hinner dock med en sista magbild, lägg märke till mina supersnygga bb-trosor!;)

Sista magbilden, v40+0
Vi är framme på förlossningen 16:55 och det är fortfarande fullt, vi får sitta inne i undersökningsrummet till ca 19:30 innan någon har tid för oss. Värkarna börjar göra allt ondare och Stefan får trycka ihop mina höfter för att lindra smärtan. Vid 8 tiden blir vi undersökta och det visar sig att jag är 4cm öppen och att bebisen nästan sjunkit ner hela vägen (inte konstigt att jag hade ont!!). Vi får gå in till ett förlossningsrum där jag får lära mig hur lustgasen fungerar och blir bästa vän med den efter första andetaget. Vi får klara oss själva fram till 22:00 då de gör en till undersökning och jag är öppen 6 Cm. Aj aj aj det gör ondare och ondare för varje värk.

Stefan är vid min sida hela tiden, han håller min hand, stryker min kind och gör allt i sin makt för att jag inte ska ha ont. Jag hade inte klarat det utan honom.

Samarbete!
Ca 02:00 undersöker de mig igen och jag är då öppen 8cm. Smärtan börjar bli outhärdlig och vi överväger EDA, jag väljer dock att avstå eftersom det redan tagit så lång tid, och det finns risk att förlossningen stannar upp om man tar EDA. Så jag fortsätter istället med min käre vän- Lustgasen! Efter ca 2-3 timmar undersöker de mig igen och jag är då fortfarande öppen 8 cm. Nu orkar jag inte mer. Jag vill bara gå hem och lägga mig och sova. De beslutar att ge mig värkstimulerande dropp för att försöka få det hela att gå lite snabbare. Lustgasen är fortfarande min bäste vän! Vid 02:30 försöker de även sätta sterila kvaddlar men det gör så FRUKTANSVÄRT ont så jag är tvungen att be de sluta.

Ska det aldrig ta slut?
När jag har som ondast frågar Stefan mig vad han ska heta för att jag ska försöka tänka på någonting annat än smärtan. Jag svarar att jag inte vet och han frågar då- Viggo? JAAAAAAA svarar jag med gråten i halsen och där är det bestämt, våran solstråle heter Viggo.

Värkarna blir allt starkare och tätare, när de säger åt mig att jag får börja krysta får jag tillbaka lite kraft och ser ljuset i tunneln. SNART ÄR HAN HÄR, SOM VI HAR LÄNGTAT! Stefan håller min hand och peppar mig allt vad han kan! Jag gör allt i min makt för att vår guldklimp ska få komma ut till våran famn, och det gör han, 26 minuter senare kl 07:11.

Barnmorskan är inte beredd på att han ska komma när han kommer så hon får nästan fånga honom i luften. Han ville ut till mamma och pappa så fort som möjligt:)

ÄNTLIGEN! Första mötet

Lyckan och glädjen vi känner när vi ÄNTLIGEN efter drygt 24 timmar slit får se honom för första gången är obeskrivbar. Det är kärlek vid första ögonkastet. TÄNK vad vi längtat på just detta tillfälle!!!! HAN ÄR JU VÄRLDENS FINASTE! 3720g och 50cm lång, alldeles perfekt!

Pappa-mys på bb
Nu har det gått drygt en vecka och vi myser på hela dagarna och försöker lära känna varandra. Vi gör allt i vår makt för att Viggo ska må bra. Kärleken är OÄNDLIG!!