Hjälp.

det var riktigt givande hos psykologen idag. vi pratade bland annat om min extremt svåra tonårstid, med lärare som inte såg nåt, fältassistenter som förnedrade mig och alla dessa glåpord som ropades efter mig, hur jag skreeek på hjälp utan att någon hörde, hur jag skrek ännu högre, skar sönder mig, satte 10-tals säkerhetsnålar i armen för att få någon att uppmärksamma mig men utan mer respons än att jag blev kallad psyko ännu mer, hur jag slöt in mig allt mer, förknippade mig med kurt cobain, hatade och föraktade allt som var jag, la på mig en jävligt tuff attityd utåt, men jag blev sårad..jag trodde det inte då. men mitt hjärta trasades sönder allt mer för var dag som gick. jag blev behandlad så jävla illa, till och med av lärare.

som när jag ville byta klass i åttan. det var nämligen några killar i min klass som höll på att tafsa på mig hela tiden, kallade mig psyko och hora osv. dessutom gick min allra bästa kompis i den andra klassen.

när vi pratade om detta att byta klass på ett möte (bup, lärare, rektorn och så jag och min familj) så sa läraren för den klassen att "njaa, vi har en så lugn klass och det är något vi är väldigt stolta över. vi vill ju inte ha en massa stök." man kom sen fram till att det skulle ske en omröstning om huruvida jag skulle få byta klass eller inte. vilken jävla inkompetens kan ju jag tänka såhär i efterhand.

några dagar senare fick jag reda på att det var flera föräldrar som inte ville ha mig i klassen så svaret blev nej.

dock fixade bup så att jag fick byta ändå, men ni kan ju tänka er hur oönskad och onormal jag kände mig när jag satt där i mitt nya klassrum. vi hade sådana där bänkar med hyllor på, alltså vår egna bänk, där hade jag massa bilder på kurt cobain och texten "i hate myself and i want to die", på översta hyllan hade jag dessutom placerat en stesolid-burk. men ingen lärare sa något.

jag tror att det är bra att gå igenom allt det här, det gör jag ju i och med mitt bokskrivande också, för att få förståelse hur jag hamnat här. och jag förstår. när jag tänker tillbaka så förstår jag så in i helvete varför jag till slut på allvar försökte avsluta mitt liv.


Lina, heter hon som skrivit detta. HÄR har ni hennes blogg. Ännu en människa, ett barn, som fallit mellan stolarna. Ett "problem". I Fredags under min sista lektion på kursen Att möta barn och elever i socio/emotionella svårigheter, talade vi om att det finns så många olämpliga människor som läser till lärare. De som läser för att "Kursen är relativt lätt att genomgå". Detta är inte sådana som kommer att brinna för sitt yrke. För människor, barn och ungdomar. Är det till dessa människor jag vill lämna min son till på dagarna? Svar nej.