Allt i min makt.

Ikväll har vi sett en otroligt gripande film, som jag faktiskt rekomenderar ALLA att se. "Allt för min syster" heter den.

Den handlar om en familj som kämpar för att hålla ett av sina barn vid liv. En mamma som gör allt i sin makt för att inte förlora sitt barn. 16 åriga Katie har leukemi, som upptäcktes vid 2 års ålder. Hemligheten bakom hur hon har hållit sig vid liv är hennes syster Anna, som "special tillverkades" för att fungera som donator till sin sjuka syster. När Anna, 13 år, fattar ett beslut går familjen in i en akut kris - Hon vill inte längre donera.

Ungefär 10 minuter in i filmen tänkte jag "Hur f*n kan man sätta ett barn till livet för att använda det som donator?!". Jag tyckte det var fruktansvärt hemskt och egoistiskt. Men allt eftersom filmen gick ändrade jag mig, jag försökte sätta mig in speciellt i mammans roll. Och jag tror att det är lättare att göra det efter att man själv har fått barn. Det är klart jag skulle göra samma sak för Viggo. Det är klart att jag skulle göra ALLT i min makt för honom. Hur skulle jag klara av att leva med mig själv om jag visste att det faktiskt fanns en sak jag kunde ha gjort, som hade kunnat räddat hans liv. Kan man leva med det?

Jag förstår och respekterar er som inte håller med mig, men snälla, innan ni bestämmer er för er åsikt - Se filmen.