Viggo var inte riktigt sugen på att pyssla nu, han sitter inne i vårt sovrum och kikar på Nallepuh på paddan. Jag passar på att vila ännu mer och pusta ut i soffan framför Greys.
Det händer så mycket i vår närhet nu och min hjärna går på högvarv. Jag tänker på er varje dag och kan inte i min vildaste fantasi förstå... Livet är så orättvist. Ingen kan säga annat. Men mitt i all olycka växer en ny människa till liv, som kommer att komma med glädje och kärlek.... Och en ny mening med livet. För många.
Livet är orättvist...och brutalt och grymt...mina tårar rinner och jag kan inte formulera mina tankar i ord....kram M
SvaraRadera