Fortsättning...

... På sömninlägget...

Det finns liknande metoder i andra delar i världen, framför allt i de anglosaxiska länderna, och det är också där som kritiken har varit som starkast. Den kända föräldrapedagogen och författaren Mary Sheedy Kurcinka, USA , har skrivit en mycket bra bok som heter Sleepless in America. Hon är förresten sömnpedagog, vilket jag tycker är ett intressant yrke, som vi kanske skulle behöva. Hon har haft föräldragrupper där barns sömn står i centrum för uppmärksamheten. Hon beskriver i sin bok att hon vid ett tillfälle bad föräldrarna i en grupp att räkna upp de råd de fått från olika håll om hur de skulle komma till rätta med problemen, och det resulterade i den här listan:

• De måste lära sig trösta sig själva!
•Ta inte över dem till er säng!
•Stå på dig med att de ska sova i sitt eget rum!
•Ge dem inte mat på natten!
•Sätt upp en grind så att de stannar i sitt rum!
•Låt dem skrika!
•Sätt ner foten – visa att det är du som bestämmer!
•Låt dem inte manipulera dig!
•Stäng dörren!
•Håll inte i dem, gunga dem inte, lägg dig inte intill!
•Vyssja dem inte till sömns!
•Stanna inte hos dem mer än två minuter!
•De måste lära sig bli oberoende!

Mary Kurcinka tog listan med sig hem för att under den kommande veckan fundera över hur hon skulle gå vidare i gruppen. Och det blev en arbetsam vecka eftersom hennes mamma, som började få allvarliga demensproblem måste tas om hand. Mary fick ägna veckan åt att åka runt på privata vårdhem för att se var mamman bäst kunde vårdas. Och på varje ställe fick hon informationsmaterial, där hemmets värdegrund och policy beskrevs. Det var då hon fick idén att omformulera den lista hon fått av föräldragruppen till en sådan fejkad folder. Hon satte sig ner och skrev ihop den och tog sedan med den till nästa föräldragruppsmöte. Där berättade hon att hon hade fått arbeta mycket under veckan för att hitta en plats för sin gamla mamma. Och hon sa att bland de vårdhem hon besökt funnit ett som i sin värdegrundsfolder beskrev verksamheten så här.

På vårt hem uppmuntrar vi patienterna att vara oberoende. Var och en har sitt eget rum och förväntas stanna där över natten. Om patienterna kan förflytta sig själva och försöker lämna sina rum sätter vi upp en grind för att hindra dem. Oftast fungerar det bra. Om de ropar högt stänger vi dörren till dem så att de inte väcker de andra. Vi låter dem inte manipulera oss. Om de blir så upprörda så att de kräks väntar vi med att torka upp tills på morgonen. Då lär de sig att inte göra så en gång till. Vi sätter tydliga gränser så att patienterna ska veta att det är vi som bestämmer. Inget onödigt daltande. Vi kan inte springa runt och passa upp dem varje gång de vill något. Vi har annat att göra. Vi tänker inte sitta och hålla dem i handen. De måste lära sig att sova hela natten eller åtminstone ligga tysta om de vaknar. Och om de blir hungriga eller kissar på sig är det så att vår personal går sin första rond klockan sex. Det är viktigt att patienterna lär sig vänta.

Det här läste hon upp, och reaktionerna i gruppen kom blixtsnabbt: "Det låter ju inte klokt! Där kan du ju inte ha din mamma!" Mary Kurcinka avslöjade då att hon skrivit detta med utgångspunkt från vad som sagts vid förra mötet i gruppen. Hon frågade om ett barn skulle behöva leva i en familj som tillämpar en sådan värdegrund vid sin fostran.

Visst kan man säga att Mary Kurcinka spetsade till det en smula, men jag menar ändå att hon träffar mitt i prick. Det hon avslöjar är en människosyn som står i strid med principen om varje människas rätt till en känsla av värdighet och värde. Oberoende av om det gäller en vuxen i arbetsför ålder, en äldre människa med demensproblem eller ett barn med sömnproblem.

Saxat HÄRIFRÅN