Kom att tänka på det här som hänt i Norge. Visst är det sjukt ändå att för oss andra fortsätter livet som vanligt, visst kan jag inte låta bli att tänka på det ofta och få ont i hjärtat varje gång, men livet går liksom vidare. Men för de drabbade och deras anhöriga är det inte så, de har klivit in i en mardröm där de konstant befinner sig och säkert kommer befinna sig väldigt länge.
När vi tittar på tillexempel nyheterna eller läser tidningen kan vi välja att stänga av. Vi kan slå av tvn eller slänga tidningen i soptunnan. Vi kan välja att inte behöva känna och sörja. Oftast ser vi ett inslag på tvn och säger till varandra hur sjukt och hemskt det är, sen går vi och hänger vår tvätt eller lagar vår mat. Och glömmer, om än bara för ett tag, en timme, tills nästa nyhetsinslag kommer då vi sörjer igen. De drabbade skulle nog ge väldigt mycket för den där timmen. Att bara få slippa bära den oerhörda smärta de bär på, om så bara för en timme.
Även fast detta har skett väldigt nära oss så är det ändå så långt bort. Man kan aldrig i sin vildaste fantasi tro att någonting sådant här kan hända. Vi tvingas att vare dag lita på varje enskild människa vi möter. Brevbäraren, taxichauffören, klasskompisen, alla människor du passerar när du krorsar stan. Hela livet byggs upp av tillit och tänk vilken risk man tar varje gång, för vem som helst kan ju egentligen flippa.
det är ju exakt sånt där tänk som gör att vi har ett så vrickat samhälle, vi måste våga fortsätta känna tillit och värme till våra medmänniskor för att nångång kunna utrota rasism och terrorism!
SvaraRaderaLiknande det som hände i Norge händer varje dag i Afghanistan...
... Vilket var precis det jag försökte få fram? Ville bara påpeka att hela livet består av tillit och att vi varje dag tar enorma risker bara genom det... Men det är rätt som du Anonym skriver att det bästa vi kan göra för att slå tillbaka hårdast är att fortsätta lita och tro.
SvaraRadera.... Och sen det här med att liknande det som händer i Norge händer varje dag i Afghanistan stämmer säkert. Men vi människor Är funtade så att när det händer hemska saker NÄRA känns det på något vis alltid värre. Skulle en barnfamilj bli brutalt mördad här i Umeå (kanske tom på min eller din gård) Känns det konstigt nog värre än om det skulle hända i tillexempel London. Det kallas för "Närhetsprincipen"....
SvaraRadera