Grädde ÄR fluffig!!

Sportgala. Sportgala istället för House.

Så upprörande. Nästan lika upprörande som folk som inte förstår poängen med att flickor inte ska kläs i söta, nätta kläder medan pojkar kläs i tuffa, slitstarka kläder. Folk som inte tycker det påverkar våra barn på något sätt när vi klär hälften av dem i kläder att busa i, och hälften av dem i kläder att vara fin i. Folk som anser att eftersom kvinnor i andra länder har det värre och vi bor i ”världens mest jämställda land”, så är det bara fånigt att vi engagerar oss i orättvisor här. I stället ska vi ge oss ut i världen och förändra den.

Jag skulle gärna förändra världen, men det påverkar inte det faktum att kläder visst har med jämställdhet att göra. Av flera olika skäl. Ett är att vi människor påverkas löjligt mycket av utseende. Vi har inte tid att lära känna alla vi möter, så vi delar in dem i fack och behandlar dem efter hur de ser ut, inte efter hur de är.  Det går snabbare, det går enklare, och det får många av oss behandla finklädda flickor som ömtåliga varelser, och pojkar i stålmannenkläder som busgrabbar. Som förälder föredrar jag helt enkelt att mina barn bemöts efter den personlighet de har, inte efter kläderna de bär. Speciellt eftersom vi gärna håller kvar folk i de fack där vi placerade dem från första början, och tolkar allt de gör efter våra förutfattade meningar.

Men här kommer alltid några med invändningar. Pojkar ÄR ju busigare, säger de. Flickor TYCKER OM att vara söta, påstås det. Visst, det är ju en teori. Du kanske till och med har stöd för den teorin.  Precis som jag kan hävda att grädde ÄR fluffig, och så kan jag ju helt strunta i att den var tunn och flytande när jag fick den, och det tog mig två minuter med elvispen att få den fluffig.

För alla som umgåtts med barn borde väl ändå veta hur lättpåverkade de är. Jag använder mig dagligen av olika knep och tricks för att få dem att göra det jag vill, och till och med vilja det jag vill. Det handlar bara om hur man presenterar olika förslag. Ska vi skynda oss till dagis för annars blir mamma sen till jobbet, eller ska vi tävla och se om vi kan slå gårdagens rekord och hipp hurra vad duktiga vi är och vad supersnabb du är! Ska du städa upp på ditt golv för att jag säger det, eller ska vi överraska pappa och göra huset så rent att han blir jätteförvånad när han kommer hem och tror att han gått fel? Ska du ha på dig de här vanliga tråkkläderna, eller vill du se ut som en prinsessa så att fröknarna säger att du är en liten sötnos?

Det sista säger jag inte. Men oj vad jag skulle kunna få vilket som helst av mina barn att knuffas rakt in i den så kallade prinsessåldern, bara genom att slå ihop händerna och bekräfta dem för deras utseende. Som om jag vore en trollkarl. En trollkarl med lite farliga magiska krafter.

Men det handlar inte bara om att tjejkläder är gulligare och killkläder tuffare. Det handlar ju om att de rent konkret påverkar barnens rörelseförmåga. Tajtare kläder för tjejer ”så att de inte busar runt”, och lite vidd i ärmar och ben till pojkarna ”för pojkar är ju alltid pojkar”. Exakt från vilken ålder skulle detta vara bra, tycker du? Är det bäst att börja redan när de är nyfödda, så att bebisflickorna inte får för sig att göra alltför kraftiga armsvingar? Ska vi kanske ha halksockor bara till pojkar, så att flickor lär sig att det kan gå illa om man ökar farten och släpper taget om mammas eller pappas trygga hand? Eller ska jag nöja mig med att skriva mammas hand? Det vet vi ju att män har ju alldeles för lite tålamod för att kunna ta hand om bebisar. De vill ju hellre vara på kontoret och spralla runt.

Så. Tillbaka till att vi är världens mest jämställda land. Jaha? Desto mer press på oss, skulle jag vilja säga. Inte sjutton slutar en löpare springa för att hon ligger först. ”Tjoho, jag leder, dags för en tupplur!”

Och ja, visst vore det fint om vi kunde hjälpa andra kvinnor i andra länder. Men rent konkret, praktiskt och ekonomiskt kan inte lilla jag göra så mycket åt världens orättvisor i just den här stunden. Vad jag däremot med lätthet kan påverka är min omgivning här omkring mig just nu. För man kan inte ge upp små kamper, därför att det någonstans i världen finnas större strider som borde utkämpas. Så funkar inte världen. Så funkar inte verkligheten. Jag kan inte strunta i att diska för att det är mögel på vinden, äta kakor till frukost för det finns folk som väger mer än mig, strunta i att sätta plåster på barnens skrapsår för att andra barn har HIV. Det funkar inte så. Man måste helt enkelt bara göra det man kan.

Och när det gäller vad jag kan göra, så kan jag givetvis klä min man i både kjol och klänning, för det är förstås jag som ansvarar för hans påklädning. Men jag klär honom inte i behå, för han behöver inte det stödet. Det är en sak han har gemensamt med många sjuåriga flickor i bikini.

Dock vill jag tillägga att han bara har klänning vid speciella tillfällen. Till vardags när han går till jobbet har han ofta jeans och skjorta.

Precis som jag.


AMEN! Ketchupmamman är ju bara FÖR bra! Blir nästan lite rädd för mig själv när jag läser mitt eget inlägg om kappahls "tjejkläder", tänk så lätt det är att falla dit! Skärpning!