En dans på rosor, yeah right!

När man är nybliven förälder är det lätt att man fylls upp till kanten av det kommande föräldrarskapet. Man vill vara nära, trösta, natta, leka. Vara där. Alltid, det är ju ens plikt. Annat vore konstigt.

Runt ett års ålder är det lätt relationen får sig en smäll, att man glömmer bort varandra. När jag tittar tillbaka nu så var livet tillsammans innan barn en dans på rosor, bokstavligen. Man kunde göra vad man ville, när man ville. Den enda man egentligen behövde tänka på var sig själv. Så är det inte nu, nu är du själv den du tänker på i sista hand, relationen likaså. Efter att du jobbat 8timmar, hämtat från dagis, lekt och försökt hålla humöret uppe tills middagen är klar, lagat middag, plockat bort middag, lekt lite till, lagat kvällsfika/välling, tagit reda på tvätten, förbereda inför morgondagen och nattat har du inte så mycket ork kvar, inte tid heller för den delen. Hur mycket man än vill vara ett par och ge kärlek till varandra så är det barnen som går före. Alltid.

Det är lätt att man blir irriterad och stör sig på varandra, man blir arg för småsaker som man annars inte hade brytt sig om. Man letar fel hos den andre för att skydda sig själv. Just här är det viktigt att stanna upp, andas och tänka. Tillsammans ska vi vara ett team, kämpa framåt tillsammans och inte mot varandra, vi ska stötta, krama om och beskydda. Tillsammans har VI skapat ett mirakel, vår lilla familj som är värd mer än guld och det är vår plikt att ta hand och sköta om den!

Ge din kära en lång kram ikväll, berätta hur mycket han eller hon betyder för er, kämpa och ge inte upp. Gå på bio bara ni två, en mysig promenad eller överaska med en bukett blommor, små ting gör STOR skillnad! Lyckan vi känner för varandra smittar av sig till våra barn!


Vårt tomtemirakel som kom in i vårt liv för drygt ett och ett halvt år sedan. Ett plus ett lika med tre.