9 mars 2010

Livets efterrätt

Våra grannar mitt emot fick för bara några dagar sedan sitt första barn, en liten pojke. Jag kunde inte hjälpa att bli lite smått avundsjuk när jag fick höra nyheten, jag minns ju hur otroligt mysig den där första tiden är när man lever i sin lilla bebisbubbla och lär känna detta lilla mirakel som man väntat och längtat på i en evighet.

Igår när Vi kom in på gården efter vår promenad, så mötte vi dessa nyblivna föräldrars mor eller farföräldrar, de var på väg ut till bilen som stod parkerad på parkeringen här utanför. Jag såg inte att de kom ut från våra grannar, men jag är ändå 110% säker på att de kom därifrån. Det var något i deras blick, ögonen gnistrade av lycka och leendet på deras läppar lyste av stolthet. Det var så självklart.

Jag kunde genast se bilden på mina egna föräldrar framför mig, hur det pirrade i deras mage och hur stolta de måste ha sett ut när de mötte människor på parkeringen, på affären eller på jobbet efter dessa första dagar med sitt allra första barnbarn. Och jag VET att de fortfarande efter varje litet möte med Viggo går därifrån med ett leende i hjärtat, så oerhört lyckliga över att få vara en del i hans liv. Och det glädjer mig så väldigt mycket!

Jag kan inte säga att jag vet, men jag tror verkligen att det är som de allra flesta säger, att barnbarn är livets efterrätt!


Viggos allra första möte med mormor och moster på BB

Tiden går så fort, en dag kan du kava dig fram över golvet, sedan krypa och så gå. Inom kort springer du till alla världens avlägsnaste hört. Men de som hållit dig i famnen som liten kommer alltid minnas, och alltid vänta med öppna armar....

1 kommentar:

  1. ååh, ida jag kommer ihåg det här som igår! :)

    det känns inte som ett år sedan man var där :)

    SvaraRadera

Vad kul att du tar dig tid att lämna ett spår :)