Separationsångest

Jag skrev tidigare idag (eller igår) att Viggo varit väldigt missnöjd. På ett sådant sätt jag inte tidigare sett. Har suttit och läst lite på nätet där det står att vid sju månaders ålder kan de få något som heter "separationsångest". Nu inser han att han är en egen person, separat från mig. Med tanke på att han har knutit an nära mig så länge. Han blir orolig och börjar gråta om jag sätter ner honom och lämnar rummet, även om det bara gäller någon enstaka minut - Han förstår inte ännu att man faktiskt kommer tillbaka. Han tror att han ska bli lämnad där för alltid.

Jag har läst att man inte skall försöka smyga ut ur rummet, då det istället kan förvärra saken och de kan bli mer oroliga och tro att man inte kommer att komma tillbaka. Man ska lugnt berätta att man bara ska gå ut och tillexempel hämta en blöja, och att man kommer tillbaka om en liten stund. Små barn har väldigt kort minne därför är det viktigt att upprepa detta vid alla eventuella tillfällen.

I eftermiddag har Viggo blivit jätte ledsen så fort vi inte har haft kroppskontakt. Sätter jag ned honom på golvet vänder han sig om direkt och sträcker upp armarna. Sätter jag mig ned bredvid honom går det bra en stund, sedan börjar han klättra och vill upp i knäet. Oftast vill han komma så högt upp det går och kramas. När han sover och vaknar får han panik och blir jätte ledsen om han vaknar upp ensam, ligger man redan bredvid honom blir han lugn och somnar oftast om med hjälp av lite kramar och kroppskontakt.

Detta plus att tänderna håller på att tränga igenom gör säkert det hela extra jobbigt. Jag har alltid sagt att jag inte vill att han ska bli "mammig" (gråta så fort jag lämnar rummet, klättra på mig mm), men detta är en fas de går igenom och jag måste ju göra allt i min makt för att han ska känna sig trygg i den, och om det innebär att vara extra nära den jag älskar högst på jorden så är det ju självklart! Jag är ju hans mamma, jag ska stötta honom i alla lägen och tillsammans ska vi ta oss igenom det här.

♥