Dåligt samvete

Alla föräldrar har väl någon gång känt dåligt samvete gentemot sitt/sina barn. Jag tycker det är en jätte jobbig känsla som tyvärr smyger sig fram allt för ofta i mitt huvud. Idag fick jag möta denna känsla ett x antal gånger, det började med att jag när vi var hos Len klämde Viggo på magen med hans napp-hållare (Ni som har Elodie Details napphållare vet att de klämmer åt HÅRT, det är ju samma fäste som vid hängslen typ, med småsmå taggar). Först blev han alldelens tyst och började skaka, sedan skrek han på ett sätt jag aldrig hört för att sedan bara gapa med stora ögon för att det gjorde SÅ ONT. När man väl klämt fast den där hållaren måste man nästan benda upp den med båda händerna, så HÅRT sitter den. Jag tror att jag blev mer ledsen än Viggo. Vem vill göra illa sitt barn? Det gör SÅ ont i hjärtat... Nu har han ett litet klämmärke på lillmagen :(

Senare ikväll var vi och kikade på hus ritningar (jag vill flytta NU, de ser SÅ LÄCKERT ut!!!!!), Karin vars sambo som skall bygga husen studerar tillsammans med Hanna. De hade så himla fint hus, så charmigt! När klockan började bli sent gick jag runt och vyssade Viggo som började bli trött, jag ser hur mycket foton de har satt upp på sina barn. Så fina kort som verkligen strålar GLÄDJE, KÄRLEK, LYCKA ja allt du kan tänka dig. Och så tänker jag efter, vi har inte ETT ENDA kort uppe på Viggo. Då fick jag en liten klump i magen. Han är snart sex månader, och vi har inte satt upp eller framkallat ett enda litet kort på honom. Hur svårt är det att fixa liksom? Där kom det igen, min ovän det dåliga samvetet. I helgen ska jag sitta och välja ut foton som vi skall framkalla, det skall inhandlas ramar osv.

Nu i skrivande stund får jag dåligt samvete över att jag varit så lat idag och inte gett honom middag (barnmat, han har ju ammat naturligtvis!). Jag har dåligt samvete över att jag lagt ner honom i sin egen säng, där han får ligga alldelens själv medan jag sitter här och slösurfar framför en dumburk, istället för att ha honom i min famn och pussa honom miljoner pussar på pannan som förlåt för att jag gjorde illa honom tidigare idag. Jag kan också få dåligt samvete när vi är bland andra mammor och barn, och jag ser hur kärleksfulla och mysiga de är mot sina barn. Det är inte det att jag inte känner att jag myser och visar kärlek till Viggo, men det känns som att jag ibland kanske gör det lite för lite? Jag får dåligt samvete över att jag är ute för lite med Viggo, så nu skall vi börja gå promenader, minst en gång per dag. Det finns ju så mycket fint ute att titta på!

Jaaa, ibland ifrågasätter jag mig själv om jag verkligen kan, och gör rätt? Nog för att jag vet att ingen annan skulle kunna vara bättre mamma än jag åt just Viggo eftersom jag känner honom bäst, men ändå, är det tillräckligt? Jag vill ju att han skall utvecklas, lära sig och få ut så mycket som möjligt av livet. Men hur vet jag att jag gör rätt? Hur vet jag att det är rätt för just honom? Dessa första år är ju så otroligt viktiga, det är ju nu de får sin personlighet, självkänsla osv. Det är ju så viktigt att det blir rätt så att han får så bra start i livet som möjligt.

Nej nu är det slut bölat, ska jag gå och pussa på min lilla prins, göra lite the åt min onda hals och invänta S som när som helst kommer hem från träning... Snälla snälla dåliga samvete, kom inte på besök imorgon!!