Om 21 dagar kommer vår lillebror. V blir storebrorsa och jag och S blir tvåbarnsföräldrar. Shit. Vad har vi gett oss in på?!
Den här graviditeten har gått så himmelskt fort (samtidigt som det har känts som en evighet...). Den har, inte på något vis, varit lik graviditeten med V. Jag känner mig knappt gravid (förutom magen och att det kan värka och sparka då och då). Jag har inte samma längtan som när V låg i magen vilket jag har förstått är vanligt för omföderskor då man oftast har fullt upp på ett annat sätt än när man väntar sitt första barn.
För några år sedan när en god vän till mig väntade sitt andra barn och var orolig över ifall kärleken kommer att "räcka" till det nya barnet var det så himla lätt för mig, som inte alls befann mig mitt i denna enormt stora omställning som det faktiskt är, att svara "men det är ju klart!! Du kommer inte behöva dela på kärleken mellan barnen du kommer få DUBBELT mycket kärlek att ge!". För det flesta är det ju just så också, men när man som höggravid sitter där 21 dagar innan livet kommer förändras för all framtid, inte bara för mig och S utan även för V, så blir man orolig, rädd och nojig. Missförstå mig rätt, när lillebror kommit kommer det självklart vara det mest självklara för vår lilla familj, men det är ändå lite skrämmande. Visst förstår ni vart jag vill komma?
Det mesta är klart och förberett här hemma, tom blöjor ligger och väntar. Lillebrors säng och vagn står bäddad och klar och kläderna är vikta i hans byrå. V kryssar i lillebrorkalendern och har koll på hur många dagar som är kvar. Tror att V också är inne i någon sorts förberedelse då han absolut ska sova i vår säng om natten, han har blivit rädd (för mörker) och vågar knappt gå på toaletten själv på eftermiddagarna när det är mörkt ute. Vi låter det vara och låter honom få sova med oss, det är en tillräckligt stor omställning att snart bli storebror med allt vad det innebär. Och han ska känna att han alltid har en plats hos oss, när han vill. Tänk alla de barn som saknar det, som inte har någon vuxen att krypa ner hos när de är rädda? Som saknar att få känna den tryggheten.. Huva! Barnen är små en kort period, han kommer knappast sova mellan oss när han är 15 liksom..
För att sammanfatta, vi ser fram emot att lillebror entrar vår knasiga familj med skräckblandad förtjusning ☺️
Lillebror i magen, Vecka 36
